Min näst största* nojja under graviditeten var att jag, när barnet kommit ut, skulle va helt ”ja, kroppen är ju lite annorlunda men jag bryr mig inte för mitt barn har ju bott härinne”. Alltså nojjan låg i att jag skulle sluta bry mig om hur jag ser ut. Ja jag är inte stolt över det, men så tänkte jag. Nu när barnet är ute och kroppen visserligen gjort värsta hästjobbet med att hoppa tillbaka in i gamla gängor, men fortfarande har några kilon kvar som omfördelats och kanske aldrig kommer hamna där jag önskar, kan jag ändå konstatera att jag är så jävla tacksam för den del av mig som faktiskt inte bryr sig. För det finns tyvärr en annan del, den jag är mest van vid, som aldrig skulle posta en bild på en mage som visserligen är platt men mer mjuk än vad den brukar. Och den delen av mig lever tyvärr om rätt ordentligt när jag speglar mig nuförtiden. Jag mår sjukt nog inte så dåligt av det dock, men allvarligt den där granskande blicken borde jag väl kunnat gjort mig av med vid det här laget.
*största nojjan var bristningar på magen, ej fiffi, oklart varför. Ok, min allra största nojja var ju såklart allt relaterat till barnet, herregud allt är faktiskt inte utseende lyckligtvis.