Det blir sånt himla hallå på internet så fort jag tränar nu, som att en post förlossningskropp är något som alla andra ska ta ansvar för. Kalle la upp en film där jag lyfter en tung säck och verkligen kämpar med det och då är kommentarerna från massa kvinnor typ ”akta sin frus kropp, Kalle!”. Som att jag inte kan känna själv. Och dessutom blir jag ju berövad på peppen jag känner att jag klarade det, för det var tydligen dåligt att jag gjorde det. Nej jag är ingen expert på hur man ska träna efter bebis pressats ut genom the va-G, men jag försöker lyssna på min kropp och säger den stopp är jag verkligen inte den som pressar en millimeter för hårt. Jag är helt enkelt inte så tokig i träning att jag tycker det är värt det i så fall.
I går trotsade jag dock hatet och ”unnade” mig första springturen sedan förlossning och det har verkligen inte funnits nån pepp på det alls tidigare, men igår kändes det bra på alla sätt. Min syrra var ute på torpet och hälsade på så det kändes så bra kvalitetstidsaktigt att springa med henne och hundarna ner till bryggan och sedan rakt ner i vattnet. Och ja jag höll knipet hela tiden, om ni zoomar in i bilden i skrevområdet kan ni säkert se typ världens mest aktiverade bäckenbotten of all times. Och efter springet var det ärligt talat knäna som tagit mest stryk.
